Untitled Document

23/12 Resdagen

Utan problem hade Fredrik och Surfbussen klarat den svåra resan från Mjölby till Linköping lagom till klockan elva. Flyget gick vid fyra och jag, Fredrik och Rickard skulle åka till Norrköping för att där träffa Pelle som rejsat ner med Ford Mongon från Södertälje. Enklast var att bestämma träff på Mc. Donalds klockan 14, men väl i Norrköping visade vägskyltarna fel och vi kom via industriområdena rätt ner till SJ-stationens rondell och fick där väja för en aubergineblå Mongo som inte verkat se oss när vi susade in med fullständigt igenimmad frontruta. Bildrulle! Störst går först! Och det tyckte nog Pelle i den blå Mongon också. Vi parkade och rusade genom Norrköpings tre Domino-hus på jakt efter delbara fjällbrallor och lite käk innan resan. Inga brallor fanns, men väl lite het Thailändsk mat.

Incheckningen var inga problem. Rickard drog vinstlotten och fick sitta bredvid ett pratglatt sällskap från Flen. Han blev invigd i prisnivåer på folköl, vad en verkstadsarbetare tjänar per timme samt fick mannens fru att tindra upphetsat med ögonen. Vi andra hade fullt sjå att hålla oss ajour med alla erbjudanden på lotter, sprit och videofilmer som annonserades genom högtalarsystemet.

Flygvärdinnorna hade fullt upp med att förse resenärena med sprit och de övriga resenärena hade fullt upp med att hålla undan för varuvagnarna och med att köa till toaletten. Tusan, tänk vad mycket man missar då företaget bokar reguljärt.

Pozo Izquerido, basen för vår verksamhet

Vi kom fram 22.05 lokal tid ungefär 6 timmars resa senare. Den utlovade bilen var en Opel Corsa i körbart skick. Eller som Pelle valde att säga:

- Vi har hyrt en bil en vecka för ett pris som man aldrig skulle köpt den för.

Tyvärr var det sant. Vänster bakhjul var ett "max 80" reservhjul. Framdäcken var nästan tomma på luft, ingen bensin i tanken, ingen spolarvätska, bortslitna solskydd, trasiga säten, trasig ventilation, kass växellåda, avbruten dörrkarm och en krockad högersida. Men, motorn gick och lyset fungerade! Efter ett kort servicestopp kom vi fram till Pozo, en riktig spökstad, och blev visade till lägenheten av ägaren. Toppenfin! Skinande kakel, fyra sängar och kylskåp, kök och varmvatten. Lyckliga stack vi in till närliggande El Doctoral för att häva i oss en pizza. Tack och lov har Kanarierna sydlänsk livsstil, så att hitta en öppen restaurang klockan två på natten var inga problem.

Inte särskilt vacker men rätt så trivsam ändå på något vis...

24/12 Julafton

Natten hade varit lugn och vi var utvilade och redo att tampas med vinden och vågorna. Vi började med att fara iväg för att köpa frukost. Yoghurt, juice, ost, korv och bröd. Mat för en kommande hård dag. Det var först när bordet var avdukat igen som någon kom på det.

- God jul, förresten.

Den lokala surfshopen och tillika basen för vår kontaktman Jonas öppnade klockan 11. Jonas visade sig vara en gänglig surfare med anat ursprung i Västsverige. Han ritade engagerat in de olika ställena som gällde vid olika vindriktning på vår inhandlade karta. Dessutom fick vi en hel del värdefulla partytips. Hygglig kille den där Jonas. Tyvärr såg dagens vind inte så lovande ut. Det var i princip vindstilla så vi bestämde oss för att kolla surfställena och höra oss för om hyrpriser på surfutrustning.Ön är liten så inte långt efter att vi pratat med Jonas, eller Cutre-Jonas som han fick heta, så stod vi i Dunkebecks F2-shop och snackade med en fransman som hade hand om uthyrningen. Det blåste inget vidare på F2-centret så vi begav oss till Mistral-centret i Bahia-Feliz norra del för att reka. Det bläste hårdare där så vi var på. Den stöddige tysk som hade hand om servicen visade däremot inget större intresse att hyra ut grejer och han sluddrade lite om "hart vindt unt strong current". Klockan hade redan hunnit bli två. Vi stack tillbaks till F2-centret och hyrde grejer. Utan problem fick vi utrustningen och hade 3 timmar rolig vindsurfing! På kvällen åkte vi en vända till Playa Del Ingles och käkade. Det blev några öl och lite närkontakt med inkastarna innan vi åkte hem i 2-tiden.

Urpackning av våtisar vid F2-centret i Bahia Feliz. En sak är schysst med en risig bil. Man slipper akta säten och annat för blöta surfattiraljer...

25/12 Juldagen

Kanarisk tradition innebär att allt är stängt på juldagen. Jonas hade dock sagt att han skulle öppna shopen vid 11. Eftersom natten hade varit relativt hård sov vi till tio. Vinden tycktes ligga på perfekt för Pozo, men Jonas dök inte upp. Vi stack till F2-centret för att se om de hade öppet. I Bahia Feliz blåste det från land och den nye, något mindre servicevänlige, killen sa att det inte var bra. Vi ringde Jonas som sa att det kunde vara bra i Ketchup. Inget alternativ för oss eftersom vi inte hade egna brädor. Vi åkte till Mistral-centret. Samme tysk gav samma stöddiga intryck och tog den här gången bort all lust att hyra bräda där. Tillbaks till F2 och trotsa "inget bra" buden från uthyraren. Vi skulle surfa. Vindsurf, käk, vindsurf igen. Otroligt kul.

Min tidigare vindsurfingerfarenhet sträckte sig till en weekend med 12 m/s på Öland så varje liten manöver var ett framsteg. Nu var jag proffs. Jag lånade Pelles hyrbräda som var något mindre och utan centerbord. Inget bra. Den kassa brädan gick inte att få upp ur vattnet och det gick inte att hålla höjden. Jag blåste upp bland stenarna på stranden 800m norrut. Det rådde inget tvivel om att det var fel på sakerna! Pelle och Rickard fick hjälpa till att bära tillbaks utrustningen via motorvägen och gångbanorna. Nu var jag inte så proffsig längre. Hyrkillen hade inte mycket till övers för den lilla fadäsen. Det var ju ändå julafton och han ville väl hem. Jaja, jag tyckte inte heller att det var så jättekul men vad tusan. HardCore! Kvällen tillbringades på en italiensk sylta. Fredrik fick äta gudomlig Osso Bucco och Pelle släpper ut ett väder som får staden att tuppa av. Och oss...

Robin efter surfet. Den "defekta" brädan syns i förgrunden.

26/12 "Vilodagen" Vinden blåste från sydväst. Upplevelsen från strandhugget dagen innan gjorde att surfsuget inte var så stort i den vindriktningen. Vår alternativ B-plan som redan dagen innan hade diskuterats blev aktuell. Vi hade pallrat oss upp klockan nio på morgonen och klarade av frukosten i ett lysande tempo. Klockan halv elva stod vi som planerat i foajen på Rocky Adventure i Bahia Feliz. Vi skulle köra MTB! Tyvärr var alla cyklar sålda och affärsinnehavaren beklagade på klingande svenska att de nya stod någonstans i tullen. Han kunde rekommendera en uthyrningsfirma i Playa Ingles istället. Eller som han sa: - Det är en bra firma, drivs av några tyskar. Ligger i samma hus som hotell Continental. Försök där. Happy Biker! Det var ju glatt. Att den drevs av tyskar klingade förståss inte lika bra i våra öron, men det var inget läge för förutfattade meningar. Vi for dit.
	Det var inget problem att hitta hotellet som låg synligt från motorvägen. Uthyrningsfirman använde samma entré som hotellet vilket däremot var lite klurigt att inse. Två rätt snygga tyska damer fixade bokningen och sen knallade vi iväg till servicerummet för att kvittera ut hojarna. Strax därefter var vi på rullning upp mot bergen. Vi hade fått vägbeskrivning på en tur som skulle vara 8 mil. Passet började hårt. Det var ett äventyr att bara ta sig ut ur staden och sen lyckades vi välja vägen upp för ett annat berg än det planerade. När vi frågat några infödingar om vägen så insåg vi att det var bara att rulla ner för berget igen och börja om. Sen flöt det på bra. Svetten lackade och humöret var på topp.
Då hör man Pelle hojta i bakgrunden. Punktering! Redan. Rickard hade envist frågat efter att få en lagningssats hos uthyraren och nu kändes det bra att de skickat med oss en ask. Pelle plockade raskt bort det punkterade däcket och Rickard letade fram asken. Men, var är avkrängarna? De nötterna hade inte skickat med några verktyg att få loss däcket med. Som tur var låg det ett grustag i närheten och när vi kommer med det punkterade däcket förstår gubben dilemmat. Han erbjuder en rostig skruvmejsel och vi kränger av däcket. Till vår förvåning ser vi att slangen är lagad med tejp! Nåväl, en lagad slang senare och med ytterligare skepsis till tyskar går turen vidare.
	Upp för berget och ner. Och upp för nästa backe och ner. Slingrande serpentinvägar och vackra vyer. Grus och sten.Vi pressar oss så småningom upp till Fatiga som är en mycket charmig liten bergsby på 1100 meters höjd. Yrslande och haltande stapplar vi in på en bar för att förhoppningsvis kunna få oss en macka. - Can you make us a sandwich? Frågar jag tjejen i baren. - Ja, es ist kein problem, svarar hon samtidigt som Pelle vaknar till. - We don´t speak german, we are no germans! Hojtar han alldeles för högt, fortfarande bitter över tejplagningen. Hon ser lite förvånad ut och frågar snällt, riktat till Pelle, var vi då kommer från. - Sweden. - Ja, men då kan vi ju prata svenska då, säger den emigrerade Stockholmskan. Pelle ler ända upp till öronen. Vi käkar en fantastisk Chili Con Carne och återställer vätskebalansen innan det är dags att cykla ner igen. Innan vi kom fram till byn var delar av gänget påtagligt trötta, men maten har gjort mer än susen. En supervacker by, en supersnygg tjej, perfekt mat och nu bara nedför tillbaks till Playa del Ingles. Trodde vi. Det hade börjat regna och det var några pressande uppförsbackar innan det lutade konstant nedåt. Nu var det bara att hålla igen på farten nedför serpentinvägarna. Gosse, vad det gick undan! Bilarna hängde inte ens med. Pelle far åt skogen i en kraftig kurva efter att greppet släppt. Han borstar av sig och sen gasar vi vidare. Cyklarna drar upp stora virvlar av vattendimma i det tilltagande regnet. Hastigheten är närmare 70 km/h! Bara 38 minuter senare och med 1100 höjdmeter brända står vi på stranden. Genomblöta och skrattande. Vad hände egentligen? Vilket helvetes tempo! På väg hem stannar vi till på Carrefour och storhandlar. Väl tillbaks i Pozo tar vi ett kvällssnack med Cutre-Jonas om väder och vind. Sen testar vi matsortimentet i baren i byn bredvid. Chickenmackan rekommenderas varmt!

27/12

En händelserik dag. Morgontrenden stog i sig och vi var uppe klockan nio på morgonen och gjorde oss redo för dagens fight. Killer-corsan och vi skramlade iväg för att kolla surfställena norr om Pozo. Med Cutre-Jonas understrukningar på kartan som grund hittade vi några riktiga hard-core stränder med rullgrus, sten, klippor och stora vågor. Så småningom nådde vi Las Palmas och vi välkomnades med en halvtimme i bilkö. Att sedan finna vågstranden var inte svårt. Man svänger höger efter tunneln, precis som beskrivningarna säger.

Stranden var brutal. Asfalt, betong, rullsten och skräp. Och även här riktigt stora vågor. Vi tog ett fik på det närliggande shoppingcentret och trivdes bland personalen. Tjejer på rollerblades i tomtekläder. Kort-kort kjol, topp och tomteluva… Klockan hade redan hunnit bli tolv och det var alldeles för mycket.

För att spara tiden i en befarad bilkö rekade vi ut en väg över bergen för att ta oss snabbast till Bahia Feliz. Men som genvägar av naturen brukar vara så var även den här en senväg. Vi körde lite vilse, fick en vägledning på spanska, såg fina bergsbyar och sen var vi åter på motorvägen åt "Sud". Nu gällde F2-centret.

Fransmannen och hans kollega var båda lite bleka och trista men vi lånade brädor och körde igång. Förmodligen hade annandagen varit hård för snubbarna. Bra vind och bra vågor. Freddan sätter sin första gipp, Pelle vattenstartar, Rickard hoppar lite och jag krokar i för första gången. Plötsligen når vindsurfingen en ny dimension. Ingen mer bicepsträning här inte! Farten stegras mer och mer och nu planar inte brädan mer. Den studsar fram likt en flat sten då man kastar macka.. Jag halkar till på brädan och i en kraftig vurpa får jag in benet mellan mast och bräda och hör ett knak. Shit! Knät smärtar till ordentligt och jag får fullt upp med att komma ur ikrokningen. Tusan, benet är av! Eller kanske inte? Det går att böja och med lite sisu och smärta surfar jag tillbaks till stranden. Knät är skrotigt men det går att halta fram. Det går att surfa vidare men det är smärtsamt. Det är ju fortfarande vansinnigt kul. Vid femtiden lämnar vi in grejerna för shopen vill stänga. Vi åker direkt till Pozo och kollar de rutinerade killarna i den hårda vinden. Fast det är ingen som halkar omkring och vurpar runt. Fullständigt olärorikt. Amatörer.

Vi bestämmer oss för middag i Puerto Rico. Det är en bit dit, men väl framme är det värt milen. Stan ligger utbredd, väl skyddad, i en klippklyfta. Husen och hotellen växer upp efter bergsväggarna och längst ner ligger en hamn med miljonbåtar och lyxkryssare. Snyggt! På något sätt trixar vi oss ner till nollnivån i stan för att lika snabbt vara på väg uppför berget på motsatt sida igen. Vi parkerar bilen innan vi har nått alldeles för högt. Ett tips från en dam säger att restaurang Oscar ska vara bra. "The best place" helt enkelt. Ligger efter stranden.

Eftersom vi, med bil, har hamnat på level 3 behövde vi stega en 100 meter nedåt via ett gäng trappor. Upplevelsen "trasigt knä" tillsammans med sprängpissnödighet gjorde inte trappen till en angenäm upplevelse. Desto bättre var den första upplevelsen av restaurang Oscar. Servitriserna är inte från denna världen helt klart. Det stället tar vi!

- Sorry. Fully booked, säger en av modellerna. Pelle är knäckt. Vi väljer en grekisk restaurang istället och maten är förstklassig. Efter maten letar vi oss in till nöjeslivet. Det är dött och fyra ensamma killar är som vandrande guld för inkastarna. Vi far in till del Ingles istället. Hamnar på Havanna och Pelle börjar snacka med två gruvligt fina cubanskor. Jag och Rickard träffar på några "tyskor" i baren bredvid. De visar sig vara svenskor och riktiga bimbos. Många ämnen diskuterades i Corsan på vägen hem, däribland piercing. Något som bland annat Freddan numera tycker är väldigt sexigt…

Bimboencounter på en bar i Playa del Ingles

Robin spanar hårt.

28/12

Med tanke på nattens övningar var morgonen ingen fara ändå. Ok, vi blev lite sena men vinden var inte speciellt stark heller. Riktningen höll i sig. Nordväst och bra för både Pozo och Bahia Feliz. Lätt utråkade i väntan på hårdare vind, men fullt njutande av värmen och solen, roade vi oss med att titta på ett gäng bodysurfare som lekte strax norr om Pozo. Bahia Feliz bjöd inte på någon hård vind i dag heller men den var fullt duglig. Speciellt för mig och Pelle. Rickard hade ingen större behållning av 6m/s vinden. Freddan fortsatte glänsa med gippandet och Pelle plaskade omkring under seglet i sina vattenstartförsök. Vi shoppade lite frukost för morgondagen i en närliggande butik innan vi for hem. Rickard hade funnit ett lämpligt kort att skicka till morföräldrarna. Tre slemgrabbar i lädertanga. "Greetings from Gran kanaria". Dagen avslutades med en Cutre-macka. Även den mackan klart värd att prova!

29/12 Konstigt. Trots att gårdagens kväll var den lugnaste så var dagens morgon den hårdaste. Slitna och trötta åt vi den numer klassiska yoghurten och drack vår apelsinjuice. Vinden var svag. Jonas hade kvällen innan rekommenderat Salinas ca 1 km norr om Pozo. Vattenstarter skulle vara lättare att öva där eftersom vågorna var mindre och vinden hårdare. Efter att ha snackat lite med Jonas och kollat vågor och vind i Pozo bestämde vi oss för att åka och titta. Det var betydligt mindre vågor men heller ingen vind. Ambivalens i gänget. Jag ville till F2, Pelle ville till bergen, Rickard ville ha mer vind, Freddan kunde hänga på varsom. Vi enades om att vågsurfa i Maspalomas.
	Väl tillbaka i Pozo fick vi erfara de lokala vindvariationerna på ön. Det blåste hårt. Rickard och Fredrik hyrde vindsurfbrädor. Jag och Pelle åkte söderut och vågsurfade. Det var inga gigantiska vågor men dugliga för övning. Pelle stod upp ett par gånger och kunde suga i sig av beachbabesens beundran. Jag plaskade omkring och fick brädan i huvet. Sen på näsan. Sen spolades jag upp på rullstenarna. En bruten hjälte haltade så småningom upp på land som en lodis med trasigt ben. Frusen och hungrig. Vågsurfing är verkligen en töntig sport. Rickard och Fredrik hade haft en toppendag. Rickard fick på några 2 metershopp i den starka vinden.
Vi lämnade tillbaks grejerna till Jonas och sen förberedde vi resten av kvällen. Planen var att fara till Playa Del Ingles och käka för att sen roa oss kungligt resten av natten. Men, hungern satte andra planer i verket och det slutade med att vi besökte Italienska restaurangen i El Doctoral istället. Kyparen var, precis som tidigare, skojig och trevlig. Freddan kunde inte motstå en Osso Bucco igen och vitlöksbrödet var magnifikt. Playa del Ingles var rätt så folktomt när vi kom så inkastarna var värre än någonsin. På pub Scandic träffade vi på tre surfare från morgonens möte på Cutre. En del inkastare har ändå en förmåga att dra mer folk än andra. Sen hamnade vi på Havanna. ->	Fredde i shorebreaket, Pozo
	Bimbosarna kom lite senare med några nya killar. Freddan gillar dock fortfarande tjejer med piercing i tungan. Långt mycket senare på vägen hem började en Renault ligga väl nära efter bilen.Pelle försökte höja farten men Renaulten hängde på. Hastigheten blev högre och ute på skräpvägen till Pozo hoppade Opeln fram över ojämhetena. Renaulten hängde på ända fram till lägenheten och när vi stannat ställde de sig som en spärr framför Killer-corsan. Tusan, civilpoliser! Den stramt klädde mannen på passagerarsidan vevade ner rutan och började prata spanska med en kritblek Pelle.. - El rapido. Rapido. Sa han barskt. - Tack, tack, sa Pelle. Sen gick vi iväg och höll andan. Shit, det gick vägen. Tre timmar senare sitter vi tysta och mulna vid frukostbordet. Sista frukosten i värmen. Nu måste vi se framåt. Vi tycker alla att det är läge för att åka till Teneriffa. Bara att börja spara kosing. Opeln startade som den skulle och med en klase bananer på vindrutan (det är humor) kör Freddan oss i vår, nu i princip bensintomma, Killer-corsa till flygplatsparkeringen. Sen väntar cola killar in i det sista: - Passengers to flight 848 to Norrkoeping urgently go to gate A. Då postar Freddan sina vykort. Sen bär det iväg.

Text:      Robin Sundberg

Websnickeri:      Fredrik Larsson

Surfresa vintern 2000